En människa är inte en människa om hon inte någon gång reflekterar över metafysiska frågor. Finns det någon gud? Vad är livets mening? Vad innebär döden och vilken effekt har detta på livet? Hur ser en andlighet utan religion ut?

Vi lever i ett samhälle som är genomsyrat av religiösa trosföreställningar som tillsammans med andra föreställningar blir en svårdefinierbar blandning av förhållningsregler och emotioner. Jag beundrar dem som lyckats hitta sin egen väg bland allt det här, men själv kommer jag antagligen att utveckla mitt metafysiska tänkande och kännande så länge jag kan tänka och känna.

För tillfället förhåller jag mig agnostiskt eller ateistiskt till gudsfrågan, om man med gud menar nånting som påminner om det som man inom kyrkornas huvudfåra verkar tala om. Ända sedan barndomen har jag lämnat dörren på glänt, som om det skulle ha funnits en tro som skulle ha känts rätt skulle jag ha valt den. Nu är det ju sällan så att man väljer sin tro, det gör föräldrarna i de flesta fall. Också i mitt fall har föräldrarna påverkat min gudssyn, men inte i en riktning som skulle leda till tro.

16.12.2009 kl 10.48
Just nu har slumpen (inte ödet) utmanat mej att än en gång gå igenom de existentiella frågorna i grunden, och den här gången inte i teorin. Min mor dog i en trafikolycka igår, alltför tidigt, hon var bara 73 år och i gott skick. Den första chockperioden räckte 12 timmar, känslorna och förståndet var helt i otakt. Nu har acceptansen infunnit sig. "Hon saknas mej" (jfr. Ronja Rövardotter) är den starkaste känslan som ständigt återkommer, vid sidan av bekymren för min pappa och min handikappade son, för vilken Famo betydde mycket, speciellt sedan hans mormor och morfar gick bort. Det här är den första människan i min absoluta närhet vars död jag måste hantera också praktiskt - begravningsbyrå m.m. Det känns på ett underligt sätt bra att få göra det, det blir en del av terapin.