Jag har nyligen undervisat i systemtänkande och hur viktigt det är att identifiera vilken typ av system man har att göra med, det må gälla ekosystem, sociala system eller s.k. socio-ekologiska system. Det är viktigt för att man skall veta hur man skall kunna agera i systemet på ett konstruktivt sätt, med utveckling och resiliens som mål. Dave Snowden har en utmärkt modell för det här.

Det som aldrig upphör att förvåna är att så många människor agerar som om de system de agerar i eller försöker påverka är enkla eller komplicerade (dvs. ordnade) system i stället för komplexa (som hör till den oordnade sfären dit också kaotiska system hör). Det här självbedrägeriet gör det säkert lättare att fungera som ledare och i många fall också som anställd - när nånting går utanför ramarna ser man det som en avvikelse som behöver korrigeras, eller så väljer man att inte se det alls pga att det inte passar ihop med den linjära organisationsuppfattningen.

Här är en bra visualisering:

(Via Harold Jarche och Robert Paterson)

Eftersom jag just nu drar en kurs i ekologi där vi använder en MediaWiki för att bygga upp basen för ett läromedel (inte bara undervisningsmedel) parallellt med en kurs för lärare i användning av begreppskartsprogrammet CmapTools, inställer sig frågan om inte de har båda, vid behov synnerligen kollaborativa formerna av kunskapshantering, kunde integreras på något sätt.

Själva tanken att visualisera en wiki är inte ny, Wikipedia har visualiserats bl.a. av wikimindmap. Där har man vad jag förstår tagit Wikipedia och konstruerat en algoritm för att visualisera den som en tankekarta (mindmap). Men hur kunde man jobba parallellt med båda teknikerna för att få fram ett kunskapshanteringsredskap som erbjuder både en övergipande bild av (förståelsen av) ett specifikt kunskapsområde samtidigt som det är lätt att borra sig in i detaljerna som finns i wikiform? Tekniskt borde det vara rätt lätt med hjälp av hyperlänkning, men att få arbetandet med information och kunskap på det här sättet att löpa smidigt kräver en del testande.

Ärendet hänförs härmed till mappen "Under arbete" där det får samsas med många andra projekt. Doktorsavhandlingen, till exempel...

 

Jag stötte av en slump (via Ecology & Society ) på ett namn som Nick Winder, aktiv vid Newcastle University. Han har en spännande och integrativ världsbild och har bl.a. skrivit en serie essäer om under rubriken

"Breaking the Phoenix Cycle: an integrative approach to Innovation and Cultural Ecodynamics"

Han lyfter bl.a. fram begreppet Time-Geography som han tillskriver svensken Torsten Hägerstrand, och så ger han universiteten en känga i förbifarten:

Courses in the new universities are often reduced to short modules. Regulators demand that desired ‘learning outcomes’ be formally specified and audited. The ability to integrate what has been learned in one module with that learned in another is difficult to measure, so strategic thinking skills are often neglected.
The students are modularised too - designed to be interchangeable, like the components on a production line. This produces uniformly welltrained personnel for positions in junior management but is a poor way of training heterodox thinkers or, for that matter, of teaching the embodied knowledge or praxis that is the hallmark of a skilled artisan. Most universities are forcing-houses of conventional knowledge.

Indeed.

Plockade upp detta från Lion Kimbro på CommunityWiki :

“He was always searching for patterns, for connections, for a new way of looking at something, but I suspect his motivation was not so much to understand the world as it was to find new ideas to explain. The act of discovery was not complete for him until he had taught it to someone else.”

– Richard Feynman and the Connection Machine, W. Daniel Hillis

 

Det känns väldigt rätt. Kanske det är därför jag - mot förmodan - varit lärare så länge?

Förra veckan höll jag en föreläsning med temat "Kunskap i förändring" för studiehandledare vid Studiehandledardagarna i Åbo. Tanken var att uppmärksamgöra publiken på de förändringar i kunskapandet som är på gång, och sedan peka på sätt att hantera de utmaningar förändringarna för med sig.

Min föreläsning finns här, på Utbildningsstyrelsens CmapToolsserver.

Det centrala elementet i föreläsningen utgörs av Dave Snowdens Cynefin-modell, en fyrfältsmodell som delar in system i fyra kategorier eller domäner: enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska.

Jag har alltid undrat över varför visualisering inte används ännu mer också i "seriösa" sammanhang. Synsinnet är kanske vårt starkaste sinne, vilket reklammakare av alla slag är väl medvetna om. Ändå används visualisering i rätt liten utsträckning för att beskriva kunskap och förståelse. Det verkar som om en seriös beskrivning av nånting förutsätts vara formulerad i textform. Möjligen tillåter man sig en liten graf för att understryka det man redan förklarat i ord. Är det för att användningen av bilder, grafer och andra visuella metoder leder tankarna till antingen barnböcker, datorspel eller reklam? Eller är det så att folk tror att seriösa saker inte KAN uttryckas visuellt? Eller beror det bara på att vi aldrig fått lära oss att uttrycka oss visuellt på mer avancerade sätt än med standardgrafer i Excel? Att kunna uttrycka sig i text och tal är viktigt, men litet större visualiseringskompetens skulle göra månget möte och presentation mycket effektivare. Hur skall man då visualisera? En rik källa med exempel finns på Visual Complexity. Och Marshall Clemens har gjort sin visualiseringsförmåga till konst och business.

Utbildningsstyrelsen har nyligen startat upp en Cmapserver som är tänkt att fungera som server för de begreppskartor man skapar i skolor runt om i Finland med hjälp av CmapTools. Nu då CmapTools är översatt både till svenska och finska har programmet fått en ännu större potential som förnyare av pedagogiken genom det systemtänkande och kunskapsbyggande och möjligheter till samarbete över nätet det befrämjar. Och systemtänkande är ju viktigt med tanke på alla de sammanvävda sociala, ekonomiska och ekologiska nätverk vi är en del av.