För den naive kan de årligen återkommande mål- och resultavtalsförhandlingarna mellan undervisningsministeriet och högskolorna ses som ett användbart, och kanske det enda framkomliga sättet att ange riktningen för högskolornas utveckling. Men här finns stora problem. Via mål- och resultatavhandlingarnas tämligen detaljerade målsättningar begränsas det rörelseutrymme högskolan (eller åtminstone yrkeshögskolan, som jag känner bäst) har till den grad att man får en känsla av att vara tillbaka på 1980-talets med dess statliga styrning nästan ned på timnivå. Skolledningens huvudroll tycks bli att implementera dessa (alltid kvantitativa) mål, av vilka många verkar ha fötts som resultat av UVM-tjänstemännens behov av att vara med i någon för mig okänd internationell tävling om vem som har det bästa högskolesystemet, alternativt som resultat av en uppläxning från finansministeriets sida. Goda exempel på det här är kravet på att en ny grupp som startas skall ha minst 40 studerande, att skolan skall ordna xx kurser virtuellt eller yy kurser på engelska. Eller att det skall produceras zz publikationer - ett krav i harmoni med publish-or-perish-principen som nu tydligen skall föras ned också på YH-nivå. En av följderna av att acceptera och försöka driva igenom målsättningar av det här slaget är en ökande grad av frustration och alienering bland dem som drabbas, vanligen studerande och lärande, och därmed ett hinder för det som borde vara centralt, nämligen lärandet. I sitt senaste blogginlägg har den insiktsfulle och stridbare Dave Snowden, som jag citerat förut, kommenterat den naiva traditionen att använda detaljerade mål så här:

"Good management (including knowledge management) is about creating the right sort of environment and interactions.  Creating a set of explicit targets is an abrogation of management responsibility not its assumption."

Kanske det samma gäller planering och genomförande av kurser? (P.S. "abrogation" betyder enligt min trogna Babylon-översättare avskaffande, upphävande, diskvalificering)

Ning hör till de mest lovande och starkt växande plattformerna för sociala nätverk. Jag har använt Ning i undervisningen, och det fungerade bra. Det som stör mej alltmer är reklamen. Det är inte trevligt att tvinga reklam på studeranden och kostnaden för att få bort reklamen är onödigt stor, 20 USD per månad.

När jag nu har tagit på mej att grunda ett socialt nätverk för att vi lärare skall kunna hålla kontakt med de av våra skogsstuderande som är på en fem månader lång praktik, började jag hålla ögonen uppe efter alternativ. Då hittade jag Grou.ps, en rätt ny tjänst som upprätthålls av ett litet men effektivt team med Emre Sokullu som koordinator. Ps står visserligen för Palestina, men Emre Sokullu är från Turkiet och verksam i USA för tillfället.

Grou.ps finns på engelska, franska och turkiska och - efter veckoslutet - på svenska, åtminstone till stora delar. Så fort jag mailat Emre med en fråga om planerna att översätta Grou.ps till andra språk, fick jag ett mail med en översättningsfil. Efter att ha satsat några timmar på översättning skickade jag tillbaks filen och tolv timmar senare fanns översättningen på webben. Snacka om service!

Grou.ps kommer att vara gratis och reklamfritt också i framtiden, försäkrar Emre, deras businessmodell liknar SugarCRM:s.

Nu ska Grou.ps testas på allvar!

Den här bloggen har fått sitt namn efter Aristoteles ord för den kloke praktikern, fronimos.

Citatet nedan från Legal Theory Blog komprimerar en del av det som kan sägas om denne verklighetsnära figur som lever sin moral i sina dagliga beslut och gärningar, det må sen vara inom juridik, ingenjörskap eller kundbetjäning. Det framgår också tydligt hur fronetikern, som jag skulle vilja kalla honom/henne, agerar i ett i viss mån oförutsägbart, komplext system där följande av regler för ett moraliskt handlande inte räcker till. De flesta människor blir bättre fronetiker med åren och den därigenom ökade livsvisdomen, men ur utbildningssynvinkel är det intressant att fråga sig om och hur utbildning kan bädda för en snabbare utveckling av fronesis, den kunskapsform som är starkt kopplad till både praktik och moral.

Samhällets ökade komplexitet och omöjligheten för oss utbildare att förutspå i vilken arbetsmiljö och med vilka uppgifter våra adepter kommer att jobba inom tio år gör att vi måste titta mera på fronesis än tidigare. Förutom att förstå omvärlden ur ingenjörssynvinkel, dvs endast som samverkande, komplicerade system som är potentiellt nedbrytbara i analyserbara beståndsdelar och delfunktioner, måste vi också bli bättre på att hantera komplexiteten.

"Virtue ethics characteristically denies that there is any mechanical rule that generates the morally correct action. Why not? One answer to that question lies in Aristotle's idea of the phronimos, the person who possesses the virtue of practical wisdom. The phronimos has the ability to respond to the complexities of particular situations, to see what is morally salient, and to choose an action that will work given the circumstances.

Behind the virtue of phronesis or practical wisdom is an assumption about the complexity of life. Virtue ethics characteristically argues that life is more complicated than our theories and rules. It would be impossible, the virtue ethicist might argue, to write a code of rules for moral conduct. No matter how complicated the rules, situations would inevitably arise that were not covered or in which the rules produced a perverse and unintended result. Acting morally requires more than a knowledge of moral principles; it requires a sensitivity to particular situations. One way of putting this is use the metaphor of moral vision, the ability to size up a real-world choice situation, perceiving the morally relevant circumstances."

(fetstilen min, kursiveringarna i originalet)

Mark Federman vid University of Toronto hör till dem som problematiserat den traditionella vetenskapens dominans på kunskapsproduktionsområdet. I en föreläsning han höll ifjol lyfter han fram otillräckligheten i en uteslutande vetenskaplig kunskapsproduktion i en värld som alltid varit komplex, men blir allt mera komplex för varje dag som går:

"The creation of knowledge can no longer be restricted to the exclusive, privileged purview of universities and other officially sanctioned research institutes. As useful as it may be, evidentiary-based research is but one source of knowledge, reflecting only one way of knowing. It is, by its nature and design, deterministic. In contrast, the world – and especially humanity within it – is complex. Thus, more complex approaches to the construction of knowledge and knowledge authority must be undertaken.

Complex problems need approaches that acknowledge and account for the complexity of interactions within both biological and human systems. We must begin by reconsidering how we understand the nature of knowledge itself. A modest proposal to change the context of the conversation: rather than a compendium of proven facts, consider knowledge as a process of creating emergent meaning and collective understanding from amongst complex, interacting contexts. The implications of this shift include rethinking our approach to authority, truth, compliance, applicability, politics, relationships of power, and the approach to creating new knowledge itself."

Federman konstaterar att en värld som kännetecknas av "ubiquitous connectivity and pervasive proximity" kräver ett annat kunskapsparadigm.

Ett steg på vägen mot kunskapandet?

Då man kommit på en (åtminstone för en själv) ny tanke känns det bra att sätta ett namn på den. Den här tendensen leder till en uppsjö av mer eller mindre snärtiga förkortningar och ordkonstruktioner vars innebörd ofta överlappar varandra.

Idag stötte jag på en för mej ny term, ee-learning, vars innebörd jag gillar. Det handlar om att kombinera e-learning (e-lärande) av det som vid det här laget kan kallas traditionell typ, med e-learning av en annan typ, där e:et står för experiental. Realvärldsupplevelser och cyberrymd hand i hand alltså.

Den som kläckt termen är Steve Eskow, pensionerad professor och numera aktiv vid Pangaea Network . Han är, som alla västvärldspedagoger av betydelse, påverkad av John Dewey och har på ett lyckat sätt kombinerat Deweys filosofi med de möjligheter e-världen ger oss idag. Vi låter honom själv förklara:

 

"The term is a hybrid one that brings together two kinds of e-learning. What I'll call "e-learning1" is electronic learning, in which the new communication technologies such as the computer, cell phone, or television provide the scene of instruction. The computer can house and move anywhere all the older media—the book, for example—as well as all the media and methods associated with traditional pedagogy: the lecture, the recitation, the discussion, or the tutorial. MIT is putting its laboratories online and making them available to students around the world; the British Open University is making its courses available. And simulations and the new game pedagogies begin to bring new teaching methods to the instructional scene.

What I'll call "e-learning2" is experiential learning, a pedagogy that uses the everyday world as the scene of instruction. There is of course a long history of attempts to bring hands-on experience into the classroom and campus, but this sort of pedagogy is much more likely to involve professional, practical, or real-world environments: offices, shopping centers, hospitals, churches, boats, mountains, or even the dinner table. In experiential learning, the distinctive attributes of an everyday scene—its activities and settings, its obligations and entitlements, its excitements and boredoms, its spaces and places and people and the problems they deal with—serve as the primary textbook for learning. The argument is that ee-learning can bring the two scenes together in a single and powerful pedagogical practice."

Intervjun därifrån citatet är hämtat finns att läsa på Innovate Online (registrering nödvändig), läsning rekommenderas. Eller snarare påbjudes. Intervjun avslutas med följande konstaterande, som är insiktsfullt också gällande nykonstruerade begrepps funktion:

"My coinages, "ee-learning" and "ee-university," will not survive; they are more advertising than academy. They are intended as pointers to the possibility of a new university that brings together the pedagogical powers of experience in the everyday world and the connective powers of the new communication technologies. The development of this new university is already underway as teachers and practitioners approach it pragmatically. My hope is that naming it will speed its coming and encourage others to develop its theory and practice."

Fenomen som Facebook, MySpace, Second World och över hundra miljoner bloggar gör att det blir allt vanligare, speciellt bland yngre människor, att ha en existens också på nätet. LinkedIn och den europeiska motsvarigheten Xing (som också finns på svenska) är ett slags yrkes-Facebooks med några år på nacken som syftar till att utgöra mötesplatser för yrkesmänniskor, platser där man kan presentera sitt yrkeskunnande och intressen och skapa affärs- och andra mera yrkesmässiga kontakter.

Den explosionsartade framväxten av sociala nätverk är ett bra exempel på att utvecklingen i samhället är så snabb att skolvärlden inte mera klarar av att reagera på allt som händer. De studerande som nu är i slutet av sina yrkeshögskolestudier följer en läroplan som gjordes upp före LinkedIn och Xing var uppfunna. Om fyra år har vi igen nya tjänster som tävlar om uppmärksamheten på internet, tjänster som ännu inte ens är påtänkta.

ICT-världens sociala nätverk är behäftade med åtminstone ett problem: den tekniska apparatur som möjliggör kommunikationen kommer mellan dej och den andre och vissa dimensioner i den ursprungliga, mänskliga kommunikation som består av människor som ser och hör varandra, faller bort. Det gäller i och för sig också brevskrivande och telefonprat.

Nu har ju videokonferenser funnits i åratal och mobiltelefonerna börjar klara av videosamtal, så det här med att se den andre på en skärm är minsann ingen ny teknologi. Det som jag  sökt efter en tid är en välfungerande och gratis tjänst där flera personer kan samtala över internet med hjälp av video. Den senaste aspiranten verkar lovande: ooVoo verkar erbjuda just det här.

OoVoo är i betaversion och körs via ett litet klientprogram som man laddar ned på sin dator. Idén är litet Skype-aktig, man har en lista över personer som man kan kontakta för videosamtal. Högst 6 personer kan delta samtidigt. Dessutom finns det en trevlig funktion där man kan spela in ett upp till 60 sekunder långt videomeddelande som sparas i FLV-format och kan skickas med t.ex. epost. Det blir ca 3 Mb per minut med den kamera jag använder.

Jag skall kolla upp eventuella  andra funktioner och fundera på hur den här tekniken bäst kunde utnyttjas i samband med undervisning och lärande.