En intensiv vecka med uppstartning av tre kurser, där jag använder varierande grader och typer av IT-stöd. Annars allt bra, men på Finlands största svenska yrkeshögskola hackar det litet i systemen på IT-sidan. Övergången till ny epost och inloggning gick hyfsat, men när vi började söka de mappar på servern där både lärare och studerande i Ekenäsenhet i över tio år lagrat kursmaterial av olika slag fanns de inte kvar. Det var frågan om mappar som både studerande och lärare kunnat skriva till och läsa - ett system som fungerat utmärkt när man jobbat med projekt av olika slag. Det har varit lätt att lämpa in kursmaterial på "G:\" och be studerandena öppna det, och de har kunnat spara projektrapporter, kartor och en massa andra typer av dokument som lärarna kunnat kolla upp - ett slags elementär virtualisering. Examinationen i mina egna kurser i geografiska informationssystem har baserats på praktiska tenter, där resultatet sparats på G:\.

Det är bra att omvärdera och förbättra gamla rutiner, men att IT-funktionen i en skola beslutar om att ändra förutsättningarna för undervisning och raderar spåren av 10 års lärar-studerandesamarbete är nog ganska otroligt. I synnerhet som ingen informerat om saken på förhand, än mindre diskuterat den med lärarana, och tydligen inte ens tagit reda på hur mapparna används.

Hur skulle det fungera om våra städerskor plockade bort våra stolar, for iväg med våra kalendrar och gömde datormössen i en garderob? De skulle ersättas av en firma som skötte saken som vi vill ha den skött.

Jag har tidigare skrivit om Grou.ps, en social nätverksplattform som konkurrerar med Ning och ett otal andra. I våras översatte jag Grou.ps till svenska och började använda den som kontaktforum för skogsstuderande på praktik. Detta första försök är tilllsvidare inte nån stor succé, men det beror mindre på Grou.ps än på min underlåtenhet att tillräckligt ofta puffa på praktikanterna - ingen av dem är en "digital native", jag tror vi får vänta några år innan vi får sådana på skogsutbildningen. Tills dess behövs det aktiva åtgärder för att de skall komma över tröskeln att skriva i en wiki eller starta diskussioner.

Men själva plattformen utvecklas hela tiden och har en beaktansvärd mängd med sådana verktyg från Web 2.0-världen: wiki, blogg, diskussionsforum, möjlighet att grunda egna undergrupper, att ladda upp filer, foton och videor och en del annat. Inte dåligt med tanke på

• priset (0 euro)
• reklamen (ingen) och
• lagringsutrymmet ("obegränsat")

I höst kommer jag att ta i bruk Grou.ps på allvar i undervisningen, vilket kan gör mej mera till handledare än lektionshållare. Äntligen, efter 27 år som lärare, känner jag att jag har det redskap som kan befria mej från den tusenåriga traditionen som den katedercentrerade undervisningen representerar. Men det kommer att ta länge innan jag lär mej hantera det här spretiga redskapet med elegans, trots att motivationen är på topp.

Först i tur blir en grupp IT-ingenjörsstuderande som i och med Grou.ps får en miljö som de själva kan medverka till att göra mångsidig och bekväm för sig själva. Nätverket jag skapat för dem är bara öppet för dem själva och mig, och de kommer att kunna utnyttja resurserna där också efter att de utexaminerats om ett år. Det är ett stort steg vidare från de LMS (Learning Management Systems) som t.ex. Moodle som ofta kräver att man skall ha en epostadress knuten till skolan. När du slutar skolan mister du både epostadressen och resurserna. Inte nåt som stöder det livslånga lärandet eller övergången till arbetslivet, precis.

Med Grou.ps tycker jag att jag befinner mig en bit på väg på den konnektivistiska lärostig som George Siemens propagerat för, senast idag.

I fjol följde jag med intresse med utvecklingen av Elgg, en plattform för såväl personlig kunskapshantering som nätverkande. I ett skede verkade som om det skulle gå väldigt trögt med utvecklingen, men nu meddelar Curverider att version 1.0 äntligen är färdig.

Elgg är Open Source och skall vara lätt att skräddarsy, både för användare och utvecklare. I bästa fall har vi här en "socioprivat" miljö som fyller en lucka i det IKT-stödda lärandet.

Från och med idag existerar inte Yrkeshögskolan Sydväst längre, och jag har m.a.o. en annan arbetsgivare - Yrkeshögskolan Novia, som består av de sammanslagna YH Sydväst och Svenska Yrkeshögskolan (vilket namn, va?). Frågan är om vi skall fälla en tår eller inte. Det beror förstås på vilka våra förväntningar och förhoppningar är beträffande yrkes(högskole)utbildning i allmänhet och den finlandssvenska i synnerhet. Och där tror jag skillnaden är ganska stor: på Undervisningsministeriet är män (jag tänkte skriva man, men det blev män i misstag, och det får vid närmare eftertanke stå) tämligen nöjd även om den optimala och finala lösningen givetvis ur UVM:s synvinkel är en heltäckande finlandssvensk yrkeshögskola. Om synen på yrkesutbildning på 2000-talet ligger närmare edupunkens, ser man (bl.a. jag) en klar hotbild i ytterligare ett steg i strävan efter skalfördelar. Industrimodellen gör sig fortfarande gällande i utbildningsdesignernas verktygslåda, trots de klara nackdelar den har på gräsrotsnivå. Under den tid - över ett år - som gått sedan beslutet om YH Novia fattades har förvånansvärt litet hänt som har någonsomhelst betydelse för de flesta enskilda studerande och anställda. Kanske det är bra? Men om man jämför med hur YH Sydväst byggdes upp i mitten på 1990-talet är skillnaden stor. Dåvarande rektorn Janne Nybom trodde benhårt på teamarbete, och de breda arbetsgrupper som bildades såg till att det byggdes upp ett förtroende både för ledningen och för varandra. Det var kanske inte så effektivt, men det hade den effekten att vi-andan stärktes och det kändes som om "vi" skulle ha byggt Sydväst, med Nybom som handledare. I den mån sådant skett i Noviaplaneringen har det förblivit förborgat för mig. Det finns vissa exempel på  get-together happenings och liknande, men de för närmast tankarna till en managementbok från 1980-talet. Det finns nu åtminstone två tänkbara utvecklingsriktningar. En innebär att man följer sagda managementbok (eller dess fjortonde upplaga) och litar på att en sådan här konstruktion går att styra med litet morot, litet piska och ett lämpligt kvalitetssystem. Den andra innebär att de enskilda enheterna i detta nybildade romarrike får eller tar mer ansvar för sin inre utveckling och är avhängig av Rom närmast i utrikesaffärer, dvs. i förhandlingar med Undervisningsministeriet, Kartago m.fl ;-) Om den senare modellen visar sig ha förutsättningar (och tillåts) att utvecklas, kanske vi inte skall gråta. Enheterna är tillräckligt små för att vissa av småskalighetens fördelar skall kunna utnyttjas. Men till syvende och sist är det ju ändå så att det är läraren (lustigt nog) som har den yttersta makten i skolsystemet, frågan är om vi kan och vill ta den makten för att göra de förändringar som behövs för att våra studerande skall kunna bygga upp sin yrkeskunskap och sina personliga lärmiljöer och för att vi skall kunna bli mångsidigt värdefulla för det finlandssvenska samhället.

Det finns hur många exempel som helst på goda idéer och metoder som strävar till att rycka yrkesutbildning bort från den folkskolemodell som länge verkar ha präglat yrkesutbildning på olika nivåer. Det som jag upplevt att saknas är en övergripande skiss som visar de viktigaste aspekterna hos dessa strävanden. I diskussioner om pedagogik och strävan att befrämja lärandet har vi i den ena ändan haft det superluddiga begreppet konstruktivism som vanligen bara blir en floskel, nånting som måste nämnas för att markera att vi i alla fall har kommit bort från 60-talet. I den andra ändan har vi konkreta didaktiska metoder, nuförtiden ofta kopplade till webben. En plattform för diskussion behövs, en karta att sticka nålar i då vi pratar för att vara säkra på att vi talar om samma sak.

För mej själv gjorde jag nyligen en enkel visuell förklaringsmodell som kan användas som översiktskarta när man diskuterar utbildning och undervisning. I modellen är länkarna viktigare en lådorna, en viktig utgångspunkt om men ser på världen som bestående av sammankopplade system.

 

 

Klicka på bilden så visas en större och mer detaljerad pdf-fil. Modellen är under arbete, kommentera om du har synpunkter!

En av fördelarna med nätet (nackdelar diskuteras som bäst bl.a. här) är att man inte personligen behöver vara med på alla konferenser som ordnas för att hålla koll på det senaste på t.ex. e-learningfronten.

Här finns en täckande lista över aktuella teman som behandlats på International Conference for the Learning Sciences i Holland:

http://www.fi.uu.nl/en/icls2008

och från National Educational Computing Conference i USA (NECC2008):

http://center.uoregon.edu/ISTE/NECC2008/program/presenter_handouts.php

Web 2.0 Expo finns naturligtvis också i väldokumenterad form på webben:

http://en.oreilly.com/webexsf2008/public/content/home

Apple vill förstås också profilera sig på utbildningssidan, här är länken till deras senaste "Apple Education Leadership Summit":

http://edcommunity.apple.com/ali/story.php?itemID=15300

där Sir Ken Robinson igen övertygande och välformulerat stack hål på myten att vi skulle ha ett bra utbildningssystem:

http://www.edutopia.org/sir-ken-robinson-creativity-video

Det räcker inte med att utbildningen reformeras, den måste transformeras, säger Robinson. Mer eller mindre lineär utveckling är alltså inte nog, det behövs förändring. Alla med bredbanduppkoppling som förhåller sig seriöst till lärande har antagligen sett hans presentation på TED:

http://www.ted.com/index.php/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Så hur gör vi det?

Zenhabits har ibland goda idéer om hur man kan organisera sitt liv så det blir litet enklare. Ibland känns förslagen litet väl naiva, men sedan kommer det nån pärla nu och då som passar just för mej, just då. Nyligen hade Zenhabits en gästblogg som lyfte fram Ralph Waldo Emersons tekniker för att hantera sina tankar och idéer. Det här kändes speciellt bekant:

"A problem that Emerson faced his entire life was the possession of an unmanageable mind. His thoughts leaped quickly from one idea to another. He had moments in life where insights sprang from his mind like water from a broken dam. During these times, Emerson had trouble organizing his thoughts effectively. Yet these deluges were gone in a flash and he was then beset with an intellectual dry spell. He compared the challenge of managing his mind to that of harnessing thunderbolts."

Emerson började med att föra en noggrann journal över sina tankar och idéer, han skrev ned "allt" han kom att tänka på. Sen utnyttjade han sina anteckningar när han behövde inspiration. Trots all teknik vi har idag tror jag - precis som bloggaren på Zenhabits - att anteckningsblocket ännu är ett oöverträffat sätt att dokumentera sitt tänkande, men man måste göra det till en rutin. Att bygga upp rutiner har alltid känts lätt och roligt för mej, men att leva dem är ofta mycket svårare, jag hittar alltid nån orsak att avvika från dem. 30-dagars- (eller 30-gångers) regeln kan därför vara värd att testa - den rutin du tvingat dig att upprepa 30 ånger eller i 30 dagar sitter. Vi ska se...