Hur kunskap uppstår är väl en av de frågor som intresserar alla dem som inte nöjer sig med att överföra principerna för hur amöbor lär sig eller datorer fungerar på det mänskliga lärandet. Eftersom vi knappast inom överskådlig framtid kommer att kunna titta i en en mänsklig hjärna i tillräcklig detalj för att förstå lärandets mysterium helt och fullt, får vi nöja oss med analogier och förhållandevis enkla modeller.

En av de mest lyckade analogierna jag sett stötte jag på idag. Det är Stephen Downes som liknar lärandet vid det som händer vid induktion, i motsats till det som händer vid direkt strömöverföring. Bra att det finns människor i världen som förmår sätta ord på sånt man tänkt. Det är ju just så här jag (nuförtiden) uppfattar det personliga lärandet. Modellen är enkel och naturligtvis bristfällig, mend det är ju alla modeller. Annars skulle de inte vara modeller.

Jag har aldrig riktigt tänt på Second Life och liknande virtuella världar. Det kan ha att göra med att jag (av nån anledning som inte står helt klar för mej) ogillar situationer där man "gör sig till", som t.ex. teater eller sociala tillställningar där man förväntas spela en viss roll. OK - lärarrollen har jag lärt mej spela, men inte utan ansträngning, och jag gör vad jag kan för att vara så autentisk som möjligt.

Jag har inte heller varit så intresserad av pratet om mobilt lärande, tillsvidare tycker jag att det handlat om desperata försök att hitta en roll för mobiltelefonen i lärandet. Tillsvidare har jag inte sett nyttan av detta i min egen undervisning, men nu börjar intresset växa. Orsaken till det är att det börjar finnas tillämpningar som "förstärker verkligheten" med hjälp av GPS-, kompass- och kameraförsedda mobiltelefoner.

Förstärkt verklighet (augmented reality) tillför nånting till en upplevelse man har i realvärlden. Ett holländskt företag har utvecklat en mobiltelefonapplikation som verkar lovande. "Peka" med mobiltelefonens kamera på ett objekt och du får information om det. Nokia har också nånting på gång och flera andra verkar det som.

Den tillämpning jag ser i min utbildarverklighet är möjligheten att bygga upp förstärkta skogsexkursionsrutter där den som är försedd med en modern mobiltelefon kan få uppgifter om den skogsnatur som han/hon vandrar igenom genom att peka på olika beståndsfigurer. Informationen kan komma i form av traditionella besåndsuppgifter (volym/ha, trädslagsfördelning etc.) men också i form av berättelser och videor om vad som gjorts på platsen under tidigare år. Då kan exkursionen också göras på egen hand.

Den här tekniken kan kombineras med datorbaserad, visuell mönsterigenkänningsteknik, så att man medan man vandrar pekar med mobiltelefonkameran på en växt och får fram dess namn. Det här är ingen pinfärsk teknik utan har använts i s.k. OCR-program länge, i irisigenkänning m.m. men den väntar på att få ett genombrott i mobil artigenkänning.

It just struck me, while reading Ismael Peña-López' blog ICTlogy, that learning actually should be life-like, not only life-long. From an evolutionary standpoint, learning is probably the most important part of life for higher organisms and actually makes the life of the individual longer. So learning and life are tightly integrated, therefore learning should look like life itself to be useful (and hopefully fun).

This insight is probably what is behind the increased interest for informal learning.

Det är glädjande att Tekniska högskolan gått i bl.a. MIT:s fotspår och börjat lägga ut allt undervisningsmaterial på nätet i sin Noppa-portal. Snart kommer alla högskolor (och lärare) som inte gör det att bli misstänkta för att ha någonting att dölja.

Ismer är för det mesta begränsande, men har också en funktion av meningsskapande - det är väl därför de uppstår. Irriterande är när folk alltför långt låser sig vid en ism eller ännu värre, vill att andra skall göra det.

En föreläsning om projektbaserat lärande fick mej att tänka litet närmare på ismerna inom lärande och pedagogik, och hur de lyfter fram olika aspekter av det mänskliga lärandet. De här aspekterna har sedan brukats och missbrukats inom pedagogiken, och då en ny ism uppstår är man snabb att förkasta de gamla. Väldigt mänskligt, men inte särskilt fiffigt.

Om man beskriver de fyra av de senaste ismerna (inkluderande George Siemens konnektivism) i form av olika aspekter av mänskligt lärande som kompletterar varandra, skulle man kunna få en sån här lista:

Vi är alla djur (behaviorism),

men tänkande sådana (kognitivismen)

och framför allt sociala varelser (social konstruktivism)

som utgör noder i ett världsomspännande nätverk av kunskap (konnektivism).

Listan visar förhoppningsvis hur ismerna ändå hänger ihop, trots skillnaderna.

I have never let my schooling get in the way of my education.

- Mark Twain

Känns aktuellt för mej, just nu.

Jag har under ett år försökt komma vidare med utvecklingen av ett forum eller portal för finlandssvenskt skogsfolk, ett ställe för ömsesidigt kunskapsutbyte där sista årskursen på skogsbruksingenjörsutbildningen skulle fungera som redaktörer, men där större delen av innehållet skulle produceras av andra än de som är direkt kopplade till utbildningen.

Idag tog det projektet ett stort steg vidare då en grupp IB-ingenjörsstuderande presenterade ett utkast till portal, byggd i Drupal. Det ser bra ut, och på fredag skall jag testa portalen med en liten grupp skogsfackmän för att höra vad de säger. Enligt planerna skall studerandegruppens arbete vara färdigt i slutet av april, och min förhoppning är att vi skulle kunna testköra portalen med ett antal studerande och skogsfackmän i höst, finslipa den och sedan presentera den på skogsbrukets vinterdagar i februari 2010.

Det här kunde bli ett nytt sätt för skolan att jobba ihop med arbetslivet, och jag hoppas jag skulle ha tillräckligt tid för att kunna vara med och tillsammans med studerandena få det hela att rulla av egen kraft. Vi skulle fungera som "technology stewards" som Wenger m.fl. talar om, här citerade i Jay Cross' blogg:

Technology stewards are people with enough experience of the workings of a community to understand its technology needs, and enough experience with technology to take leadership in addressing those needs.

A steward’s initial task is to assess the vision of the community along such dimensions as conversations, projects, content, access to expertise, relationships, and meetings. The steward then selects the simplest technology to advance the community as both the technology and the organization mature. The steward continuously assesses the needs of the community and how well they are being met. Like all living things, communities eventually die; the steward assures that community artifacts are preserved.