Jag har nyligen undervisat i systemtänkande och hur viktigt det är att identifiera vilken typ av system man har att göra med, det må gälla ekosystem, sociala system eller s.k. socio-ekologiska system. Det är viktigt för att man skall veta hur man skall kunna agera i systemet på ett konstruktivt sätt, med utveckling och resiliens som mål. Dave Snowden har en utmärkt modell för det här.

Det som aldrig upphör att förvåna är att så många människor agerar som om de system de agerar i eller försöker påverka är enkla eller komplicerade (dvs. ordnade) system i stället för komplexa (som hör till den oordnade sfären dit också kaotiska system hör). Det här självbedrägeriet gör det säkert lättare att fungera som ledare och i många fall också som anställd - när nånting går utanför ramarna ser man det som en avvikelse som behöver korrigeras, eller så väljer man att inte se det alls pga att det inte passar ihop med den linjära organisationsuppfattningen.

Här är en bra visualisering:

(Via Harold Jarche och Robert Paterson)

George Siemens har, sin vana trogen, plockat upp en pärla på webben. Det är frågan om ett blogginlägg av David Armano där begreppet "little strategy" presenteras tillsammans med en mycket beskrivande bild:

Det hela handlar om marknadsföring, men Siemens anser att samma tankesätt bra kan tillämpas på den moderna pedagogiken: skrota de stora planerna och kör med ett iterativt arbetssätt. Jag kan inte annat än understöda, efter det är så här jag väldigt långt dragit mina kurser under de senaste åren.

Det här sättet att jobba är förknippat med några problem:

1. Studerande vill gärna ha en klar bild av innehållet i kursen på förhand - det är tryggt och bekvämt. (Men de kräver det inte om trygghetskänslan kommer från andra källor)
2. Traditionellt lärarskap och Bologna-tänket baserar sig på att såväl målsättningar som innehåll i detalj skall kunna presenteras på förhand.
3. Eftersom kurserna inte kan planeras helt på förhand blir undervisningsperioderna mycket intensiva och stressiga. Jag är i slutet av en nu, och det känns i skinnet. Men jag kan inte tänka mej att jobba på annat sätt.

Kanske det är på sin plats att tänka litet på samma sätt när det gäller läroplaner?

Visst är vår fascination för katastrofer litet vriden, men med tanke på hur populära katastroffilmer är och hur den gula pressen gärna vill "katastrofera" också mindre händelser så måste det antagligen ligga något djupt mänskligt i att låta sig fascineras av att världen plötsligt upphör att vara det den varit, åtminstone för en tid och åtminstone lokalt. Ett systems tillstånd förflyttas från relativ ordning till kaos.

När det gäller den globala finanskraschen upplever jag litet av den här fascinationen. Den samsas dessutom med en naiv, triumferande vad-var-det-jag-sade-känsla när nyliberalismens grundvalar raseras, precis som Sovjetunionens i tiden. Sedan är ju frågan hur djupt vi rasar och vad som kommer i stället.

För den naive kan de årligen återkommande mål- och resultavtalsförhandlingarna mellan undervisningsministeriet och högskolorna ses som ett användbart, och kanske det enda framkomliga sättet att ange riktningen för högskolornas utveckling. Men här finns stora problem. Via mål- och resultatavhandlingarnas tämligen detaljerade målsättningar begränsas det rörelseutrymme högskolan (eller åtminstone yrkeshögskolan, som jag känner bäst) har till den grad att man får en känsla av att vara tillbaka på 1980-talets med dess statliga styrning nästan ned på timnivå. Skolledningens huvudroll tycks bli att implementera dessa (alltid kvantitativa) mål, av vilka många verkar ha fötts som resultat av UVM-tjänstemännens behov av att vara med i någon för mig okänd internationell tävling om vem som har det bästa högskolesystemet, alternativt som resultat av en uppläxning från finansministeriets sida. Goda exempel på det här är kravet på att en ny grupp som startas skall ha minst 40 studerande, att skolan skall ordna xx kurser virtuellt eller yy kurser på engelska. Eller att det skall produceras zz publikationer - ett krav i harmoni med publish-or-perish-principen som nu tydligen skall föras ned också på YH-nivå. En av följderna av att acceptera och försöka driva igenom målsättningar av det här slaget är en ökande grad av frustration och alienering bland dem som drabbas, vanligen studerande och lärande, och därmed ett hinder för det som borde vara centralt, nämligen lärandet. I sitt senaste blogginlägg har den insiktsfulle och stridbare Dave Snowden, som jag citerat förut, kommenterat den naiva traditionen att använda detaljerade mål så här:

"Good management (including knowledge management) is about creating the right sort of environment and interactions.  Creating a set of explicit targets is an abrogation of management responsibility not its assumption."

Kanske det samma gäller planering och genomförande av kurser? (P.S. "abrogation" betyder enligt min trogna Babylon-översättare avskaffande, upphävande, diskvalificering)

Den här bloggen har fått sitt namn efter Aristoteles ord för den kloke praktikern, fronimos.

Citatet nedan från Legal Theory Blog komprimerar en del av det som kan sägas om denne verklighetsnära figur som lever sin moral i sina dagliga beslut och gärningar, det må sen vara inom juridik, ingenjörskap eller kundbetjäning. Det framgår också tydligt hur fronetikern, som jag skulle vilja kalla honom/henne, agerar i ett i viss mån oförutsägbart, komplext system där följande av regler för ett moraliskt handlande inte räcker till. De flesta människor blir bättre fronetiker med åren och den därigenom ökade livsvisdomen, men ur utbildningssynvinkel är det intressant att fråga sig om och hur utbildning kan bädda för en snabbare utveckling av fronesis, den kunskapsform som är starkt kopplad till både praktik och moral.

Samhällets ökade komplexitet och omöjligheten för oss utbildare att förutspå i vilken arbetsmiljö och med vilka uppgifter våra adepter kommer att jobba inom tio år gör att vi måste titta mera på fronesis än tidigare. Förutom att förstå omvärlden ur ingenjörssynvinkel, dvs endast som samverkande, komplicerade system som är potentiellt nedbrytbara i analyserbara beståndsdelar och delfunktioner, måste vi också bli bättre på att hantera komplexiteten.

"Virtue ethics characteristically denies that there is any mechanical rule that generates the morally correct action. Why not? One answer to that question lies in Aristotle's idea of the phronimos, the person who possesses the virtue of practical wisdom. The phronimos has the ability to respond to the complexities of particular situations, to see what is morally salient, and to choose an action that will work given the circumstances.

Behind the virtue of phronesis or practical wisdom is an assumption about the complexity of life. Virtue ethics characteristically argues that life is more complicated than our theories and rules. It would be impossible, the virtue ethicist might argue, to write a code of rules for moral conduct. No matter how complicated the rules, situations would inevitably arise that were not covered or in which the rules produced a perverse and unintended result. Acting morally requires more than a knowledge of moral principles; it requires a sensitivity to particular situations. One way of putting this is use the metaphor of moral vision, the ability to size up a real-world choice situation, perceiving the morally relevant circumstances."

(fetstilen min, kursiveringarna i originalet)

Mark Federman vid University of Toronto hör till dem som problematiserat den traditionella vetenskapens dominans på kunskapsproduktionsområdet. I en föreläsning han höll ifjol lyfter han fram otillräckligheten i en uteslutande vetenskaplig kunskapsproduktion i en värld som alltid varit komplex, men blir allt mera komplex för varje dag som går:

"The creation of knowledge can no longer be restricted to the exclusive, privileged purview of universities and other officially sanctioned research institutes. As useful as it may be, evidentiary-based research is but one source of knowledge, reflecting only one way of knowing. It is, by its nature and design, deterministic. In contrast, the world – and especially humanity within it – is complex. Thus, more complex approaches to the construction of knowledge and knowledge authority must be undertaken.

Complex problems need approaches that acknowledge and account for the complexity of interactions within both biological and human systems. We must begin by reconsidering how we understand the nature of knowledge itself. A modest proposal to change the context of the conversation: rather than a compendium of proven facts, consider knowledge as a process of creating emergent meaning and collective understanding from amongst complex, interacting contexts. The implications of this shift include rethinking our approach to authority, truth, compliance, applicability, politics, relationships of power, and the approach to creating new knowledge itself."

Federman konstaterar att en värld som kännetecknas av "ubiquitous connectivity and pervasive proximity" kräver ett annat kunskapsparadigm.

Ett steg på vägen mot kunskapandet?