Jag har aldrig riktigt tänt på Second Life och liknande virtuella världar. Det kan ha att göra med att jag (av nån anledning som inte står helt klar för mej) ogillar situationer där man “gör sig till”, som t.ex. teater eller sociala tillställningar där man förväntas spela en viss roll. OK – lärarrollen har jag lärt mej spela, men inte utan ansträngning, och jag gör vad jag kan för att vara så autentisk som möjligt.

Jag har inte heller varit så intresserad av pratet om mobilt lärande, tillsvidare tycker jag att det handlat om desperata försök att hitta en roll för mobiltelefonen i lärandet. Tillsvidare har jag inte sett nyttan av detta i min egen undervisning, men nu börjar intresset växa. Orsaken till det är att det börjar finnas tillämpningar som “förstärker verkligheten” med hjälp av GPS-, kompass- och kameraförsedda mobiltelefoner.

Förstärkt verklighet (augmented reality) tillför nånting till en upplevelse man har i realvärlden. Ett holländskt företag har utvecklat en mobiltelefonapplikation som verkar lovande. “Peka” med mobiltelefonens kamera på ett objekt och du får information om det. Nokia har också nånting på gång och flera andra verkar det som.

Den tillämpning jag ser i min utbildarverklighet är möjligheten att bygga upp förstärkta skogsexkursionsrutter där den som är försedd med en modern mobiltelefon kan få uppgifter om den skogsnatur som han/hon vandrar igenom genom att peka på olika beståndsfigurer. Informationen kan komma i form av traditionella besåndsuppgifter (volym/ha, trädslagsfördelning etc.) men också i form av berättelser och videor om vad som gjorts på platsen under tidigare år. Då kan exkursionen också göras på egen hand.

Den här tekniken kan kombineras med datorbaserad, visuell mönsterigenkänningsteknik, så att man medan man vandrar pekar med mobiltelefonkameran på en växt och får fram dess namn. Det här är ingen pinfärsk teknik utan har använts i s.k. OCR-program länge, i irisigenkänning m.m. men den väntar på att få ett genombrott i mobil artigenkänning.