Visst är vår fascination för katastrofer litet vriden, men med tanke på hur populära katastroffilmer är och hur den gula pressen gärna vill “katastrofera” också mindre händelser så måste det antagligen ligga något djupt mänskligt i att låta sig fascineras av att världen plötsligt upphör att vara det den varit, åtminstone för en tid och åtminstone lokalt. Ett systems tillstånd förflyttas från relativ ordning till kaos.

När det gäller den globala finanskraschen upplever jag litet av den här fascinationen. Den samsas dessutom med en naiv, triumferande vad-var-det-jag-sade-känsla när nyliberalismens grundvalar raseras, precis som Sovjetunionens i tiden. Sedan är ju frågan hur djupt vi rasar och vad som kommer i stället.