YH Sydväst är död – ska vi gråta?

imageimage image

Från och med idag existerar inte Yrkeshögskolan Sydväst längre, och jag har m.a.o. en annan arbetsgivare – Yrkeshögskolan Novia, som består av de sammanslagna YH Sydväst och Svenska Yrkeshögskolan (vilket namn, va?). Frågan är om vi skall fälla en tår eller inte. Det beror förstås på vilka våra förväntningar och förhoppningar är beträffande yrkes(högskole)utbildning i allmänhet och den finlandssvenska i synnerhet. Och där tror jag skillnaden är ganska stor: på Undervisningsministeriet är män (jag tänkte skriva man, men det blev män i misstag, och det får vid närmare eftertanke stå) tämligen nöjd även om den optimala och finala lösningen givetvis ur UVM:s synvinkel är en heltäckande finlandssvensk yrkeshögskola.

Om synen på yrkesutbildning på 2000-talet ligger närmare edupunkens, ser man (bl.a. jag) en klar hotbild i ytterligare ett steg i strävan efter skalfördelar. Industrimodellen gör sig fortfarande gällande i utbildningsdesignernas verktygslåda, trots de klara nackdelar den har på gräsrotsnivå.

Under den tid – över ett år – som gått sedan beslutet om YH Novia fattades har förvånansvärt litet hänt som har någonsomhelst betydelse för de flesta enskilda studerande och anställda. Kanske det är bra? Men om man jämför med hur YH Sydväst byggdes upp i mitten på 1990-talet är skillnaden stor. Dåvarande rektorn Janne Nybom trodde benhårt på teamarbete, och de breda arbetsgrupper som bildades såg till att det byggdes upp ett förtroende både för ledningen och för varandra. Det var kanske inte så effektivt, men det hade den effekten att vi-andan stärktes och det kändes som om ”vi” skulle ha byggt Sydväst, med Nybom som handledare.

I den mån sådant skett i Noviaplaneringen har det förblivit förborgat för mig. Det finns vissa exempel på  get-together happenings och liknande, men de för närmast tankarna till en managementbok från 1980-talet.

Det finns nu åtminstone två tänkbara utvecklingsriktningar. En innebär att man följer sagda managementbok (eller dess fjortonde upplaga) och litar på att en sådan här konstruktion går att styra med litet morot, litet piska och ett lämpligt kvalitetssystem. Den andra innebär att de enskilda enheterna i detta nybildade romarrike får eller tar mer ansvar för sin inre utveckling och är avhängig av Rom närmast i utrikesaffärer, dvs. i förhandlingar med Undervisningsministeriet, Kartago m.fl 😉

Om den senare modellen visar sig ha förutsättningar (och tillåts) att utvecklas, kanske vi inte skall gråta. Enheterna är tillräckligt små för att vissa av småskalighetens fördelar skall kunna utnyttjas.

Men till syvende och sist är det ju ändå så att det är läraren (lustigt nog) som har den yttersta makten i skolsystemet, frågan är om vi kan och vill ta den makten för att göra de förändringar som behövs för att våra studerande skall kunna bygga upp sin yrkeskunskap och sina personliga lärmiljöer och för att vi skall kunna bli mångsidigt värdefulla för det finlandssvenska samhället.

No comments yet.

Kommentera

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *