För den naive kan de årligen återkommande mål- och resultavtalsförhandlingarna mellan undervisningsministeriet och högskolorna ses som ett användbart, och kanske det enda framkomliga sättet att ange riktningen för högskolornas utveckling. Men här finns stora problem.

Via mål- och resultatavhandlingarnas tämligen detaljerade målsättningar begränsas det rörelseutrymme högskolan (eller åtminstone yrkeshögskolan, som jag känner bäst) har till den grad att man får en känsla av att vara tillbaka på 1980-talets med dess statliga styrning nästan ned på timnivå. Skolledningens huvudroll tycks bli att implementera dessa (alltid kvantitativa) mål, av vilka många verkar ha fötts som resultat av UVM-tjänstemännens behov av att vara med i någon för mig okänd internationell tävling om vem som har det bästa högskolesystemet, alternativt som resultat av en uppläxning från finansministeriets sida.

Goda exempel på det här är kravet på att en ny grupp som startas skall ha minst 40 studerande, att skolan skall ordna xx kurser virtuellt eller yy kurser på engelska. Eller att det skall produceras zz publikationer – ett krav i harmoni med publish-or-perish-principen som nu tydligen skall föras ned också på YH-nivå.

En av följderna av att acceptera och försöka driva igenom målsättningar av det här slaget är en ökande grad av frustration och alienering bland dem som drabbas, vanligen studerande och lärande, och därmed ett hinder för det som borde vara centralt, nämligen lärandet.

I sitt senaste blogginlägg har den insiktsfulle och stridbare Dave Snowden, som jag citerat förut, kommenterat den naiva traditionen att använda detaljerade mål så här:

“Good management (including knowledge management) is about creating the right sort of environment and interactions.  Creating a set of explicit targets is an abrogation of management responsibility not its assumption.”

Kanske det samma gäller planering och genomförande av kurser?

(P.S. “abrogation” betyder enligt min trogna Babylon-översättare avskaffande, upphävande, diskvalificering)