Läser en artikel av Kenneth R. Howe (Educational Theory, Vol 55, N:o 3, 2005) om de båda termerna i rubriken och deras tillämpning i forskning om lärande och utbildning. Howe kritiserar starkt den traditionella experimentismen som har det randomiserade experimentet som ideal, och säger också att de generaliseringar som experimentismen strävar efter helt enkelt inte är relevanta i dynamiska sociala system. Generalisering behövs, men har för det mesta giltighet endast i en mindre, lokal skala. Experimentismen har inte kunnat tillföra den pedagogiska praktiken någon större nytta.

Experimentalismen (hans egen term), förhåller sig mycket öppnare och känsligare till den miljö experimenterandet utförs i. Howe menar att experimentalismen är klinisk (i betydelsen praktisk, jfr läkaryrket) och demokratisk. Synsättet tillskrivs Dewey – han tycks dyka upp i de flesta sammanhang när man fördjupar sig i rötterna till sen/postmoderna tankegångar om skolan.

Citatet nedan gör att jag intresserar mig för Howe’s synpunkter också med tanke på min egen avhandling, som berör praktikers tänkande, lärande och beslutsfattande:

“This model is ‘‘democratic’’ in enlisting and taking seriously the perspective
of practitioners. It does this because it is based on an appreciation of the difference
between people and ‘‘inert physical objects without interests, perceptions, or feelings,’’
as well as an appreciation of the fact that when practitioners become genuine
participants in research, ‘‘they may come up with insights and proposals that
the [researchers] might not have come up with.’’ The contrasting ‘‘applied’’ and
‘‘elite’’ model of research is, of course, none other than that of experimentism. Researchers,
the ‘‘elite,’’ engage in developing an ever larger and more refined repertoire
of generalizations about ‘‘what works.’’ These generalizations are of the
scientific variety to be ‘‘applied’’ by practitioners in a more-or-less unquestioning
way. On this model, practitioners basically become technicians.”

Jag ser också en koppling till verktyget Many Eyes, där vem som helst ges möjlighet att “leka” med data som andra samlat in. När månne det vetenskapliga samfundet kommit så långt att man inte bara klarar av att berätta om sina resultat på ett lättförståeligt och intressant sätt, utan också ger ut sina rådata, ifall nån annan skulle göra andra (och kanske bättre eller åtminstone annorlunda) analyser och tolkningar?